Vecka 33

MIDNATTSLOPPET 2016!!

WOW! Vi gjorde det, vi är i mål!! Först och främst, fy tusan vad ni är grymma! Vilken energi och vilken kämparglöd! Det var fantastiskt att se så många som kämpade sig runt (hej vad många backar det finns på söder) och peppade både vänner och nya bekantskaper. Är det inte fantastiskt att när vi är ute och springer så är vi alla ett? Jag är så jäkla stolt över oss och glad att jag har fått äran att peppa er längs vägen fram till loppet.

Nu hoppas jag att ni är lite nyfikna på hur det gick för mig?
För att ni ska få en helhet så måste vi gå tillbaka i tiden en vecka. Då var jag nämligen på en liten mini semester med vänner i Köpenhamn. På söndagen när jag kom hem, alltså sex dagar innan loppet, kände jag hur det kliade i halsen och kroppen kändes tung. Hjälp. Jag som varit så glad över att mitt immunförsvar har stått på min sida under nästan hela vårens uppladdning fick panik. All ledig tid spenderades i sängen (om ni vill ha tips på bra serier, hojta, jag är numera proffs) eller med en grön/orange immunstärkande smoothie i handen. Uppladdningen inför loppet blev alltså inte riktigt som jag hade hoppats.

Jag lyckades ducka en förkylning och på startlinjen var jag nervös, peppad och med pigga ben taggad till tänderna för att springa iväg på mitt livs första Midnattslopp. Första kilometern kändes precis som alltid likt ett evighetslångt marathon och tankarna flöt omkring i huvudet. Jag vet att de första fem kilometrarna brukar vara de mest påfrestande och hade det i bakhuvudet medans jag lät benen trumma på. Ytterligare en kilometer avverkades och sedan, pang, smärtan i knät var oumbärlig. Jag försökte springa vidare för ibland lossnar det men istället blev det bara värre och värre. Först kom känslan av uppgivenhet, sedan insåg jag, vad håller jag på med, varför har jag sprungit och tittat på klockan som en tok de första kilometrarna, det är ju inte mitt mål. Ett ”VAD HÅLLER DU PÅ MED CORNELIA” for genom huvudet och jag insåg att smärta eller ej, jag kan fortfarande njuta och ha roligt mitt första Midnattslopp. Resten av loppet varvade jag jogging med gång, hånglade upp min kille längs banan (min största supporter, tack för att du hejar på mig när jag glömmer själv), high fiveade med alla fantastiska supporters som var där och hejade och framför allt, jag njöt. Njöt av känslan att springa tillsammans med så många andra löpare och njuta av all underhållning längs banan. Njöt av att inte ha tiden i bakhuvudet. Det blev inte alls som jag hade tänkt, men jag kom i mål och jag hade så sjukt roligt trots skada. Och är det inte det som livet handlar om, tackla hinder och skratta längs vägen?

Oavsett om du sprang snabbt som en panter eller om du gick hela banan, klappa dig på axeln och var stolt. Det är lätt att dras med av alla andras prestationer och jämföra sig, men din prestation är precis lika stor som alla andras. Var stolt för du är fantastisk och du klarade Midnattsloppet 2016! Vi är alla löpare oavsett mål och med dem orden signar jag ut.

All eloge till Midnattsloppet för vilket fantastiskt lopp det var! Så välorganiserat och ett minne för livet. Tack för en fantastisk tid här och jag hoppas att vi ses ute i spåret!

Kram

lopblogg_Cornelia_34